Så var det dags för ännu ett benmärgsprov. Igår kväll ringde vi som vanligt till avdelningen för att höra vilken plats på operationslistan Hjalmar står på. Då de var osäkra fick vi åka in och vara på BONKEN kl. 07.30. Väl där visade det sig att han står som förste unge till op.

Hjalmar är som sagt väldigt blek så sjuksköterskan skyndade sig att ta ett gäng prover och skicka iväg, även några snabb prover togs. Alla provsvaren var bra och han kunde rullas iväg till operation. Om trombocyterna eller blodvärdet hade varit för låga vill de fylla på innan han rullas till operation.

Idag var det pappas tur att följa med in på operationssalen. Hjalmar låg som vanligt beredd att börja räkna, startade på 10 som vanligt, räknade ner 3,2,1,0 God natt, sa han och sen sov han. Alla inne på operationssalen började skratta. smiley
Medan mamma och pappa gick på promenad ute runt sjukhuset tog de proverna de behövde, vi hann nästan runt hela sjukhusområdet när de ringde och sa att det var klart och att han snart skulle rullas in på uppvaket. Vid det här laget har vi lärt oss att det brukar ta minst en timme från samtalet tills han verkligen börjar vakna så vi slutförde vårt varv runt sjukhuset innan vi styrde mot uppvaket.
Han sov fortfarande gott när vi kom, men pulsen var lite högre än normalt. Han såg ut att ligga lite obekvämt så vi rättade till honom för att se om det hade någon effekt. Han var inte varm heller. Efter 10 minuter började pulsen sakta sjunka från 135 – 85. Ok, det kan även ha varit Alvedonen han fick inne på operation som började ge effekt, eller så var det att han låg mer bekvämt, vem vet. Men det känns ju bra för oss som förälder att den började sjunka en stund efter att vi hade fixat en skön sovställning åt honom.

Efter en timme började vi längta tillbaka till avdelningen och efter en liten stund “råkade” vi väcka honom genom att pilla bort lite tejprester och vips fick vi komma till avdelningen igen.

På avdelningen hade vi en läkartid inbokat och inte så långt efter att vi kom till avdelningen kom läkaren in. Hjalmar sov gott igen.
Vi fick veta att han ska fortsätta två veckor till med sitt cytostatika, och sista veckan även en kortisonvecka precis som denna vecka. Magontet Hjalmar haft senaste tiden kan bero på magkatarr pga det starka kortisonet + alla andra mediciner så nu får han magmedicin så hoppas vi att det onda ger med sig.

Mamma har varit väldigt orolig för vad provsvaren idag ska visa vilket doktorn förstod och skulle se om de kunde få ett av provsvaren innan helgen. Det är en bra doktor som tar sig tid och lyssnar in hur man mår, varför och om de kan hjälpa till på något sätt, hur mår syskonen osv. Det gör inte saken lättare för oss just när man sitter där, men man har tid att få fram vilka tankar och funderingar som rör sig i huvudet, och det är inte lite kan jag säga. Tankarna kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, vissa perioder mer än andra perioder. När det närmar sig provtagning eller en ev. transplantation är det svårt att hålla känslorna i schak.

Efter ytterligare en timme vaknade Hjalmar upp och var hungrig, sugen på hamburgare från Max. Nu är vi lite hönsiga i och med att hans vita blodkroppar ligger på 0,2 (normalvärde 10) alltså, han har inte så mycket till immunförsvar just nu. Vi bestämde tillslut att vi kan köpa pommes frites så länge inte någon vidrör dem med händerna samt ostdipp. Pappa inhandlade beställningen medan Hjalmar fick lustgas och en spruta med cytostatika i benet. Den här gången önskade han höra om en badsemester och sjuksköterskan föreslog att de skulle ta en båttur utanför Grekland och bada med delfiner. Det var en riktigt mysig historia och när delfinerna hoppade och gjorde piruetter runt Hjalmar skrattade han gott.

Det gick bra som vanligt och sen kopplade de på nästa cyto men nu i CVK:n. Pommes fritesen smakade ganska bra och efter fyra timmar kom mormor och morfar och hämtade oss.

Pappa hade åkt till Sigtuna med Hugo då de har sista träffen innan de drar iväg till Filippinerna på måndag.