Idag är det hemgång. Den sista delen av cytostatikakuren består av en spruta som ges i muskeln i benet för att medicinen ska avsöndras i långsam takt till kroppen. Problemet med sprutan är att den gör ont och EMLA-plåstret man bedövar huden med tar inte på djupet. När Hjalmar för två dagar sedan fick höra talas om sprutan kom han själv med förslaget att man skulle ge honom lustgas under tiden man ger sprutan. Pappa satt där och såg ut som en fågelholk i ansiktet för trots att han själv gett lustgas till patienter som brutit benet hade det inte slagit honom att det kunde vara en bra bedövning i ett sånt här läge. Hjalmar var väldigt självbelåten att han kunde mer om sjukvården än pappa.

På Bonken har man ett rum med en stor bullrande maskin som används för att ta hand om lustgasen så att det bara är patienten som får i sig gas och inte personalen runt omkring. Lustgas vid enstaka tillfällen går väl an men i det långa loppet blir det ett arbetsmiljöproblem för personalen. För att få bedöva barn med lustgas måste man vara specialutbildad och hon som tog hand om Hjalmar var ett proffs. Hon spände ögonen i oss och förklarade att det var bara hon och Hjalmar som fick prata inne i rummet, vi andra skulle vara tysta som möss, sedan kontrollerade hon att Hjalmar tyckte att det var bekvämt att ha andningsmasken över mun och näsa. När Hjalmar sa att det var OK började hon berätta en historia om en skidresa som hon och Hjalmar hade kommit överens om tidigare. Historien var låååååång och inte speciellt actionbetonad men den fyllde sitt syfte att få Hjalmar att andas in lustgasen lugnt och stilla under ett par minuter.

När sköterskan var säker på att Hjalmar var bedövad nickade hon till kollegan som tog bort Emlaplåstret och gav injektionen i benet. Efteråt förklarade Hjalmar att det inte gjorde ont alls utan bara kändes som att någon tryckte lite hårt med ett finger på benet. Vad skönt att personalen vinnlägger sig om att barnen inte ska ha ont och bli rädda för de moment som ingår i behandlingen.

William och Hugo hade tagit ledigt (smitit) från skolan för att komma och hämta Hjalmar men först var det dags att gå ned till lekterapin och träffa gladiatorer från TV.
Thor, Ice och Amazonas hade kommit för att träffa barnen och svara på frågor om gladiatorerna samt givetvis skriva lite autografer och ställa upp på bild. Hugo visade sig vara en riktig gladiatorexpert och hade detaljerade frågor om allt möjligt som hänt under tävlingarna. Thor och Ice tyckte att han kunde bli deras maskot och komma till Karlstad och se när de spelar in nästa säsong av gladiatorerna i Maj/Juni, då skulle vi få komma bakom kulisserna och se hur det går till med en tvinspelning och om någon opponerade sig skulle vi bara säga att vi var kompis med Thor.


Äntligen hemma igen och vi inser att hur jobbigt det än har varit under de här senaste 1,5 veckorna så blir det flera resor värre under de två månaderna som vi ska vara isolerade vid transplantationen.